och håller medelklass standard. Rent men lite slitet men spelar inte
så stor roll då jag bara sover här. Det är mycket svårt med hotellrum
i Seoul över helgerna då många kineser reser hit och roar sig men även
koreaner från andra städer såsom Busan.
Idag var det dax att se DMZ (Demilitarized Zone) gränsen mellan Nord-
och Sydkorea från detta hållet. Hade beställt en halvdagstur då jag
sett det mesta från andra sidan men ville speciellt se den tredje
infiltrationstunneln. Sedan 1974 har fyra tunnlar under DMZ upptäckts
som grävts av Nordkorea för att de skulle kunna göra en
överraskningsattack. Den tredje tunneln upptäcktes i Paju 1978.
Tunneln är 1.635 meter lång, 2 m bred och 2 m hög och är den största
som upptäckts hitintills. Den klarar en transport av 30.000 tusen
fullt beväpnade nordkoreanska soldater på en timma och utgjorde ett
allvarligt hot mod Sykorea.
Vi gick ner på en brant gång (11 graders lutning) 350 meter och sedan
gå in 250 m i själva tunneln. Ganska jobbigt att gå nedför så brant
och så långt. Fick gå hopvikt i själva tunneln och det var tur jag
hade hjälm på huvudet för jag slog i tunneltaket flera gånger.
Dorasan järnvägsstationen öppnades 2002 och man överens att under
militär kontroll ansluta den till Nordkoreas järnvägsnät vilket skedde
2003. Idag finns ingen förbindelse men man hoppas kunna i få i en
framtid. Stationen har ett stort symbolvärde. Militär kollar ingången.
På eftermiddagen besökte jag den berömda "kwangjang"-marknaden som ser
ut som den alltid har gjort, traditionellt och omodernt. Massor, drygt
200, stånd där man serverade mat med sittplatser för 4-6 personer. I
olika delar av marknaden har man specialiserat sig på olika saker,
fisk, pannkakor mm. Jag provade den tjocka "nokdu bindaetteok"
pannkakan som är gjord av mung-bönor. Den är stor och räcker till två
personer men den smakade så gott så jag klarade nästan en själv.
Mycket trevligt att sitta tillsammans med nordkoreaner. Det är väldigt
synd att de är superdåliga på engelska här. Det är få människor som
talar engelska och de som kan pratar ofta en engelska som är svår för
mig att förstå.
Mätt som en plätt återvände jag till hotellet. Konstigt, nu är det
bara en dag kvar. Tänk vad tiden gått fort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar